När Elin och jag tågluffade i somras hamnade vi en gång i en sovkupé tillsammans med två stycken fruktansvärt bittra tjejer. De blev arga för att vi vid 22-tiden knackade på till kupén vi skulle dela och som de låst trots att fyra av sex bäddar fortfarande var lediga. Med arga blickar välkomnades vi in i en kupé vars golvutrymme framför trappan som leder upp till bäddarna på andra och tredje plan var blockerat av en enorm väska. Tja, vi skulle ju uppenbarligen ta oss uppåt och behövde såldes använda den där blockerade trappan - det märker tjejerna och en av dem skyndar sig snabbt att säga sina första ord på engelska "don't climb on my bag". Nej, nej, självklart inte, jag står här tills mina ben har vuxit med de behövliga extra 30 centimeterna istället.
På något sätt lyckades vi ta oss upp till våra bäddar. Nu spelar tjejerna musik från sina mobiler istället. Och pratar ilsket på ett språk varken Elin eller jag förstår. Efter ett tag tystnar musiken och tjejerna bestämmer sig för att sova. Då kommer värmen. Det är augusti och ventilation har uppfattats som överskattat. Jag var hetare än någonsin och kunde inte sova förrän den tidiga morgonen kom med sin lugna luft.
Vänstern är ju sjukt miljömedveten, har jag hört. Så de satsar på tåg. På höghastighetståg och på allt man kan tänka sig. Och så ska man stänga ner alla kärnkraftverk, för de är ju inte bra. Och så ska alla åka tåg och ingen ska flyga. Och så ska alla leva lyckligt.
I vänsterberäkningarna kostar en biljett för en resa med höghastighetståg lika mycket som en tågbiljett gör idag. Nja? Om jag åker med dyrt fordon kan jag väl räkna med en dyrare kostnad, det är väl lite 1+1=2-logik? Vänstern satsar på överklassfordon, skulle jag kunna säga och känna mig stolt över en vänsterretorik kastad på vänstern, men det är jag alldeles för snäll för att göra.
Och de här höghastighetstågen, de ska fortfarande stanna i Värnamo, de ska fortfarande stanna i Hestra. Inte för att vara sådan, men hur mycket tid vinner man?
Och det här med kärnkraftverk, de är ju ondska i enlighet med vad allt heter. Så vi skrotar det som står för halva Sveriges elförbrukningen med en gång. Det finns ju lite vind. Man behöver ju faktiskt inte ha läslampan tänd hela tiden man läser. Man behöver ju faktiskt inte ha maskiner i bruk hela tiden man producerar. Man kan ju satsa på att bara halvt tillaga den där kycklingen i ugnen. Krisar det sig finns det ju alltid kolkraft från Polen, då är åtminstone våra samveten stillade.
Tjejer är ju per definition alltid snälla och söta. Vänstern är ju per definition snälla och omtänksamma. Eller? Kan det faktiskt vara så att vänstern mest blockerar vägar mot lösningar med stora och svårflyttade fyrkanter fyllda av trams ingen egentligen använder? Kan det vara så att det som låter så mycket egentligen inte säger så mycket? Att det som sägs mest handlar om att det var mycket bättre innan det andra kom på? Kan det vara så att den där heta natten mest bestod i en pinsam finansiering som drog ner på ventilation?
Och jo, det är nog trots allt så att vänstersidan mest tror på avveckling framför utveckling.
Jag tycker om att åka tåg, jag tycker än mer om att åka tåg när det går fort och smidigt. Men jag är lite skeptisk till att bra tåg kommer från politiska beslut som saknar försörjning för ekonomi såväl som energi.
Cityföreningen hemma kan ibland få för sig sådana där saker som gör att man suckar lite. Som att anordna en turnering för ishockeyspel eller låta någon som uppenbarligen var med på en Idolaudition en gång för fyra år sedan uppträda framför Rådhuset. Man suckar men kan ändå le lite.
Idag har Lomma utklassat Ulricehamn i suckningsframkallande. Det var ett jippo med tillhörande folksamling. En armé (nåja, 20 personer) var klädda i blå kläder. Det var ett partytält och det var skålar med godis. 20-personersarmén visade sig vara en orkester som spelade att Carmencita skulle akta sig för rika män och att någon lycka inte bor i oxar eller kor. Partytältet visade sig vara uppsatt av Skånetrafiken. Folksamlingen verkade vara där frivilligt, filmade, tog kort och minglade.
Men vadan detta jippo, tänkte jag, och letade efter någon Idol-Robert eller ett ishockeyspel. Hittade inget. Ser ett blågult, halvmeterlångt band vifta från en hand, hör någon harkla sig. Jippot börjar krypa upp ur regnets skuggor. Det är en invigning.
Det är en invigning av en buss. En buss. En buss.
En buss tycks uppenbarligen vara jippo nog att hyra in en orkester och klippa band för. En buss.
Knalledagarna, tänkte jag. De där lommaborna skulle få dåndimpen av Knalledagarna. Dagarna hemma på bôggda som har såväl hockeyspel, Idol-Hillevi som en karusell eller två. Det skulle de prova på någon gång, de där lommaborna. De kan ju ta bussen upp.
Jag är en sådan där. Ni vet, en sådan som man kan bli fruktansvärt irriterad på. En sådan som egentligen borde ha uppfostras till att veta bättre.
En sådan som lyssnar på samma låt utan uppehåll i en vecka - ungefär som Rix FM fast utan reklam. En sådan som förstör en låt och sedan inte kan lyssna på den igen på några månader.
Förra veckan var det en låt, veckan dessförinnan var det någon annan och veckan dessförinnan finns det en risk för att det faktiskt var Kikki Danielsson som ekade i huvudet. Och nej, det är inte nog med att jag lyssnar på veckans låt utan uppehåll - jag nynnar även på dem. Högt. Det märkte jag under promenaden till bussen idag när de konstiga blickarna från de mötande promenerarna blev ovanligt många.
Jag brukar intala mig att min blogg innehåller kvalitativa inlägg istället för kvantitativa. Det går ju bra att ursäkta sig själv med det de gångerna jag väl skriver om något kvalitativt. Men nu har jag satt mig här mest för att slippa gå vidare i tentapluggandet. Hade som mest kunnat berätta om min dag med Klasse, Lasse och storheten dessa två har åstadkommit inom författarskapet av Markoekonomi.
Men så har jag lite hemlängtan istället. Pratar med mamma i telefon och får berättat för mig hur de har åkt ut till skogen och promenerat. Här har jag istället tagit en utflykt till teknologernas studiecentrum. Drömmer lite smått om mammas köttfärssås samtidigt som jag tuggar i mig en torr tonfiskmacka. Ser en hund på trottoaren några meter framför mig, visslar halvhögt för att i smyg för mig själv uppmuntra hunden till att vända sig om och be sin matte om lov för att hälsa på mig. Hunden hör mig inte ens - så hade aldrig Busan eller Tessa uppfört sig.
Fick igår se lägenheten jag flyttar till om två veckor, var förberedd på det värsta, visste att en kille bodde där, byggde upp alla fördomar jag hade om fotsvettsfetischer, bananflugor runt halvätna pizzor och otvättade strumpor som dekoration. Jag knackar på och möts av en doft av Ajax, en välstädad och fruktansvärt fräsch etta - utan en enda synlig strumpa. Och bäst av allt? Jag gick inte ens vilse på vägen till den. Och mer? Tvättstugan är bara några meter bort. Och mer? Jag slipper sätta upp egna persienner. Och mer? Jag har en uteplats. Och mer? Det finns en busskur precis utanför. Och mer? Willys ligger fem minuter bort. Och mer? Det är förstahandskontrakt. Och mer? Det är en lägenhet. Och mer? Det är en fin lägenhet. Och mer? Om två veckor är det min lägenhet. Och mer? Om två veckor kommer mamma, Busan och Tessa ner för att hjälpa mig flytta.
Satt på UB och pluggade, störde min omgivning med en kurrande mage i en läsesal där mat omänskligt nog är förbjuden, gick iväg för att köpa en macka och gjorde det - Det med stort D. Satte mig på en bänk utanför biblioteket med en macka, en kaffe och en omgivning av blå blommor och solsken. Helt plötsligt är Makroekonomi den delkurs jag tycker mest om hittills.
Det är vår i Lund. En del har shorts. Jag har sträckt mig så långt som vårjacka och sjal - fortfarande gärna med något stickat under jackan.
Min mage börjar kurra igen och hotar leda till störande stämning i en i övrigt tyst omgivning. Jag tar mig mot Lomma - för bara två veckor till. Glömmer bort kurrandet och sätter mig på en bänk vid vattnet. Försöker agera livsnjutare men fryser mest sönder och tar mig inåt för att äta. Lagar tudelad mat som inte passar ihop och kommer på det först i efterhand.
Firar vår. Har inte börjat packa. Inbillar mig att plugga en vecka i förtid är överdrivet. Äter choklad och dricker te. Har ringt killen som har lägenheten jag ska ta över och fixar visning. Fick igår kommentaren "åh, det är ju de lägenheterna som är så fräscha". Avslutade gårdagen med att dricka öl med liberaler. Tycker att solsken, blommor och vår som livstillbehör lyfter det mesta.
Har kryssat av så gott som allt på att göra-listan som mest var fylld med olika konsistenser av ångest. Nu är det bara två telefonsamtal kvar - redan uppringda, men väldigt obesvarade.
Studera.nu, kunskapsprov, grupparbete, exceluppgift 2, komplettering exceluppgift 1 (jaja, lyckades få fel siffror i ett inte betygsgrundande moment och känner mig talangfull), kommentar till annat grupparbete, UM-anmälan, kampanj, svensk deklaration och norsk deklaration har alla varsin enorm bock över sig.
Nu är det bara tentaplugg kvar. Och flyttpackning. Och så de där telefonsamtalsmottagarna som inte är där när jag ringer. Men först ska jag ta en paus - med en talarkväll med förra delkursens föreläsare. Exotiskt att se honom livs levande utanför skolmiljö. Det gäller ju att veta hur man roar sig.
Det är rätt mycket fördomar - och just i det här fallet en verklighetsbaserad fördom. Det krävs en statligt anställd för att svara "mm" på "ha en bra dag".
Tidigare idag blev jag stannad av två tjejer på stan. Och som av en släng av arbetsskada kan jag tycka att det är spännande att se vad de försöker sälja och hur, så jag har slutat att vända bort blicken och se avsevärt upptagen ut med att inspektera luften på andra sidan vägen. Så de säger hej och jag gör mig redo för deras samtal. Men jag förstod inte. Alls.
Först började jag fundera på när jag senast tvättat öronen. Sedan började jag fundera på vad hon inte hade tuggat ur. Sedan kom jag på det. Det var danska. Och jag förstod inte någonting. Avslutningsvis säger hon "kärlek" - tror jag - och "dig" och ser ut att vilja ha svar på en fråga. Det kunde jag tolka ur från mina oerhörda människoläsartalanger - att det var en fråga hon ställde alltså.
Jag ler - det brukar gå hem. "Hon är ju helt dum i huvudet, men hon ler, så hon är nog snäll." För sedan svarade jag omtanke och tjej nummer två säger att det var ett svar de inte hört förut. Så förmodligen svarade jag på en annan fråga än den de ställde. Men sedan sade de att det var fint. "Hon är ju helt dum i huvudet, men hon ler, så hon är nog snäll."
Nu ska jag deklarera på norska och funderar på hur man tillämpar leenden på Skatteetaten og selvangivelsen min og hvis jeg husker alle fradrag.
Det är lördag, det är kväll. Jag sitter vid datorn med papper, penna och ett fortsatt ångestfyllt sinne. Vad har jag valt för program egentligen? Vilken smak har jag på teet? Kom jag ihåg att lägga i tvättmedel till senaste tvätten? Är det tabu att erkänna att jag en lördagskväll har dissat allt vad socialt liv heter för att få kryssa av min att göra-lista? Men så ursprunget - vad? Vad, vad, vad ska jag läsa i höst? Vad, vad, vad ska jag tänka är bra att ha för min hur, hur, hurdana framtid? "Alla erbjudna kurser är ju bra, det gäller att ni gör det till er grej." Tack, jag ska bara skaffa mig en grej först.
Hur löser jag mina framtidsproblem? Jag flashbackar. Läser att man inte ska läsa Handelsrätt om man föredrar korta böcker med bilder. Jag gillar bilder. Jag brukar måla dit egna om det inte finns, men oroas över hur man illustrerar skatterätt med mina kladdkunskaper begränsade till storögda gubbar.
Flashbackfastnar. Funderar på att göra annat i framtiden. Leva på mina streckgubbar från marginalerna på senaste årets kurslitteratur. Gatumusikant för att jag minsann sjunger betydligt bättre - eller åtminstone vet att jag inte borde sjunga i falsett - än många av de som envisas med att stå utanför jobbet varje sommar. Prenumerationsförsäljare på gatorna i Oslo, allmänt hatad av de flesta, allmänt älskad av de som lånar tidningar för att sitta på marken utanför och tigga eller de som inte har någon annan att prata med och vet att jag inte kan fly. Arbetslös för att jag aldrig lyckas komma i tid till jobb ändå. Deklarationskatalogsförfattare för att innehållet är så diffust att huvudvärken gör mig mer konkret än någonsin. Filosofistuderande resten av livet för att jag ändå inte brukar borsta håret tillräckligt ofta.
Och har helt glömt bort vad det var hösten skulle handla om.
Det sägs att det är tanken som räknas och det är väl där jag ursäktar mig själv när jag säger att jag faktiskt trodde - i en väldigt seriös mån - att jag hade skjutit upp min framtidsångest med tre år när jag började plugga. Man läser något brett på gymnasiet för att ha många vägar öppna senare, man läser något brett på universitetet för att ha många vägar öppna senare.
Nyckelord: senare. Det som inte behöver göras nu kan göras senare.
Trodde jag. Surt att jag valt ett program som man till stor del ska utforma själv. Nu. Och vara förutseende när man gör. "Inrikta er efter vad ni vill fördjupa er i, vad ni vill jobba med, vad ni vill bredda er med." Kroppsdel nedanför ländryggen och det behövs inte fler ord. Egentligen.
Handelsrätt låter ju kul, men det gör mig förvirrad redan vid sökningen av ansökningen. Företagsekonomi för att vara säker på att jag kan skapa mitt eget jobb om ingen annan lyckas och för att jag ska kunna knacka på hos framtida arbetsgivare och veta precis vad de vill höra. Statistik för att det uppenbarligen aldrig är fel. Jöken för att den uppenbarligen alltid är nyttig.
Så tyckte man att man var säkrad och trygg när man nickade sympatiskt åt dem som inte kunde bestämma sig innan de sökte in till programstudier.
Men det är klart, jag kan vara optimist och säga att jag åtminstone vet vad jag inte vill läsa. Samhällsgeografi har jag valt bort. Arbetslöshet på 15 procent efter examen, tråkigt ämne och efter ett vilt och vågat antagande vänstervridet. Det är ju alltid något.
Kollar desperat på klockan och funderar på att stanna den ett tag, låta den ta en paus och vila lite. Hoppas att tåget ikväll skulle vila ikapp med klockan. För det är så trevligt hemma. Här sitter man och tittar på TV och blir helt plötsligt serverad såväl påskmust som kaka. Här får man telefonsamtal vilka innebär att man förväntas städa undan det värsta inom tio minuter då man ska bjuda på te. Här är Ica Kvantum, som fortfarande och alltid kommer gå under benämningen Ica-tornet, haket med stort H, stället man hänger på, stället man träffar alla, alla som i alla. Här tutar bilar hjärtligt på en när man promenerar. Här har man alltid minst en hund i knät. Här trånar alltid mammas bil efter att bli utlånad till mig. Här är det lokala utestället alltid en besvikelse, men efter Ica alternativet om man vill träffa folk. Här är alltid hemma. Och så kan inte skolan låta ledigheten sträcka sig över mer än de röda dagarna. Men bitter är jag inte, inte alls. För om en månad har jag en lägenhet. En lägenhet i Lund. Staden där våren sägs vara något extra.
Och jag bläddrar i IKEA-kataloger, jag letar guldkorn på Blocket och jag dekorerar med vänbesök och hund. IKEA är frustrerande redan nu, Blocket erbjuder mig mest golfset för barn, fiskelinjor och en och annan "vuxen ryttare". Varför jag skulle vilja köpa en ryttare framgår inte. Och vad ryttaren skulle kosta står inte heller. Men så är kanske inte min efterfrågan på sådana enorm.
